fraternite

Nu är vi inne på sista skolveckan och det är med blandade känslor man tänker på att tiden i Paris snart är slut. Samtidigt som det kommer bli helt underbart att träffa min flickvän igen och flytta ihop med henne i mälarhöjden så känns det verkligen som att jag aldrig vill lämna Paris. Det är verkligen en helt underbar stad och vi har träffat fantastiskt mycket sköna människor.

Helgen som just gick var nog en av de bästa. På fredagen var vi ute på pop-in ( som vanligt ) för att senare gå till "Le conetable" och möta upp med lite annat folk. Vägen dit var dock inte helt smärtfri, vi blev förföljda av "La racaille" ( här var tanken att jag skulle länka till wikipedia men jag hittade inget på engelska tyvärr, men det är ordet för en slags "thug-subkultur" som finns i Paris och framför allt i förorterna), tre stora uppkoksade killar i vita träningkläder som med leenden på deras läppar tog en sista klunk av deras öl. Efter detta började det regna knytnävar på mitt huvud och mot Daniels mage. Adam fäktade vilt för att få bort dem från mig. Precis när jag ramlade började andra folk på gatan skrika och de sprang iväg. Jag var lite bitter över att jag bara fick massa bulor och inte någon blåtira eller något annat synligt så att man själv kan se lite thug ut. Dock kan jag inte förstå varför de gjorde det? Jag menar, hur mycket kan man egentligen njuta av triumfen att ha slagit ner tre små killar som knappt väger 160 kilo tillsammans. Väl framme på baren sköljde vi ner den tråkiga händelsen med öl och allt var bra igen. Framåt fyrasnåret gick vi hem till Nick, Blake och Gustaf för att efterfesta och i vanlig ordning var jag och Daniel hemma hos oss igen på förmiddagen.

Vi vaknade klockan halv sex och insåg att vi skulle vara på en födelsedagsmiddag klockan sju. Så det var bara att duscha och klä på sig. Mer om den festen kommer i form av våran kanske inte bästa film hittills. / David